Som man bäddar får man ligga..
Jag har tappat rösten. Jag. Av alla människor. Aj facking hejt it. Det känns som om jag har en igelkott i luftröret som blockerar, det gör inte särskilt ont. Än. Det bara irriterar mig väldigt mycket.
Jag kan inte prata. Här hemma är det ganska skönt för jag behöver inte säga något. Jag kan bara dra mig undan lite diskret och vara själv. Nice..!
Men hur ska jag kunna prata med pojkvännen som är 60 mil bort och inte har träffat på snart fyra veckor? Att han är sämst i världen på att smsa eller ens vara medveten om att han har en telefon som någon kanske skriver till underlättar ju inte.
Åh, jag vill inte vara sjuk.. Det passar inte in i mitt schema.. I helgen var jag tvungen att jobba på mitt projektarbete med flickorna, men det kunde jag inte så dom var tvungna att göra det utan mig och bara det får mig att känna mig dum. Visst, jag kan inte rå för att jag blir sjuk men ändå. Dom gör en massa, jag gör inget.. Känner mig som den där snyltaren i gruppen som ingen vill vara med, fast jag vet att det inte är så.
Och på måndag ska jag sätta mig i bilen och köra till Stockholm. Tack och lov att pappa ska med så kan kan ta över när jag känner mig döende, annars vet jag inte riktigt hur det ska gå.
Allt detta är nog ett resultat av 100-dagars firandet. Gud, vad jag skrek och sjöng och dansade. Träningsvärken i låren sitter fortfarande kvar och det var tre dagar sedan.. Men satan vad kul vi hade det!
Han må vara djävulen personifierad i en katt men satan vad söt han är.
Kommentarer
Trackback
