Mupphuvud

Nu har mamma åkt till Svalbard, och ni som inte vet vad det är så kan vi förenkla det till Grönland. Jag är inte alls avundsjuk på alla isbjörnar och fåglar och andra roliga saker hon kommer få se. Nejnej, jag stannar här i regniga Sverige och går upp klockan 05.40 och går till skolan varje morgon.

Jag lyckades inte med det som  jag sa att jag skulle göra igår men en del iallafall. Jag läste 60 sidor i körkortsboken men städade inte. Istället så målade jag naglarna, plockade svamp med mamma och delade ut reklamlappar om vad som händer i våran omnejd. Lite duktig var jag väl ändå? Och körde bil gjorde jag för första gången på en väg. Eller väg och väg, det var en liten grusväg inne i skogen men jag tycker att jag förtjänar applåder ändå. Duktiga jag!

Jag har åkt hem igen ifrån Hammarn idag och dvs bort ifrån Jonas. Det känns faktiskt ganska skönt att vara ifrån varandra några dagar, men konstigt efter att vi har varit med varandra hela sommaren. Jag som inte har en skola att gå till imorgon har bestämt att jag ska ligga här i sängen och skriva lite skit coh lyssna på lite bra musik som får en att kunna sova bra sen.
Jag har nog världens tråkigaste planering för vad jag ska göra sen dom här två dagarna, men man ska väl inte ha roligt jämt? Iallafall ska jag städa och läsa körkortsboken. Det är dags att jag får någon jäkla ordning på mig själv och tar det där tråkiga traktorkortet och sen the real deal så småningom. Det vore så mycket lättare om det bara var som med skoterkortet. Man gick det, lyssnade i några timmar, fick en bok som jag inte ens läste en hel gång, skrev ett prov och sen klart! Fan för att växa upp och ta olika körkort säger jag bara. Kan man inte äta sådana där piller som Pippi tog? Eller trycka fingret mot en spik och säga tjillevippen? Vad lätt det hade varit då.

Nu har jag hursomhelst laddat in bilderna från skansen och lite från Hammarn också som jag ska dela med mig av. De flesta djurbilderna är tagna av mästerfotograf kusinen Maja Bengtsson. Enjoy.

De tre musketörerna

 

Varför däremot, I don't know. Men det känns som att det är lite för mycket när det egentligen inte är det. Konstigt. Och sjuk håller jag på att bli också, Majsan smittade mig och Jonas när vi var nere. Så Jonas hosatar och snorar medans jag fick allt ont i halsen..

Men vi hade en underbar vecka i Hufvudstaden med mycket skratt och glädje. Jonas godkände alla, och jag tror att han blev godkänd av alla också.












Jag kan bli helt förundrad ibland när jag tittar på honom, för varje gång upptäcker jag nya små saker. Som när han lägger huvudet på sned när han inte riktigt förstår på en gång, så där som hundar gör. Och ibland så kommer jag bara på att det är honom jag har valt att jag vill titta på varje dag, resten av mitt liv. Och det gör mig varm igenom hela hjärtat och in till själen.

Morgonen den 29e juli, flygplatsen på Frösön. Det var bara vi och kanske tio personer till men i min värld var det romantiskt ändå. Det var inte som i filmerna när alla applåderar när tjejen säger ja men det bryr jag mig inte om. Jag var mer än nöjd ändå. Han ställde ner väskan och tog fram en ask med ringar i och frågade om jag ville förlova mig med honom. Jag tror inte ens att han hann prata klart innan jag slängde mig fram och kramade honom och sa ja.

Ni kanske inte förstår hur både han och jag kan vara så säkra på att det här är rätt, men det är det. Jag känner det. Ni kanske tycker att det har gått för fort fram, men hur fort är för fort då? Hur länge måste man vänta när man har vetat från allra första början? Och varför ska man alltid göra allting på "det rätta sättet" hela tiden? Vem sa att det var rätt?

Att vi är lyckligast när vi är med varandra är väl det enda som räknas ändå i slutändan. För det är så det är.