Attraversiamo.
Jag har kommit in i en fas när jag läser. Jag har sådana faser som kommer och går när jag inte gör annat på min fritid än att läsa. Andra tjejer i min ålder läser tidningar som Veckorevyn och SOLO men inte jag, jag läser böcker. Helst sådana med mycket mat i och skrivna av en människa som förstår sig på konsten som mat är. Det är inte bara att äta för att leva, det är leva för att äta. Någon som kan sätta ord på alla fantastiska känslor och tankar som just bara mat kan frambringa, böckerna av just DE personerna vill jag läsa.
Jag har min absoluta favorit, Snöbollar Och Apelsiner och på andra plats kommer självklart uppföljaren Mañana, Mañana. Jag har precis påbörjat Året I Toscana som min mamma tror att den komma klättra upp på listan väldigt fort. Det enda problemet jag har med den är att den är i hård pärm och jag tycker bäst om pocketform. Kanske är det någon jag kan bortse från när jag har kommit en bit in i den (om den nu är så bra som mamma säger..).
Jag har precis avslutat en bok som jag hade väldigt höga förväntningar på, nämligen Lyckan, Kärleken Och Meningen Med Livet. Kanske hade jag tillochmed FÖR höga förväntningar på den. Missförstå mig inte, det är en fantastiskt bra och inspirerande bok men den var inte som Snöbollar Och Apelsiner. Innan jag började läsa den så trodde jag att den skulle sno förstaplatsen lätt och helt utan tvekan men.. nej. Jag kände inte som jag trodde jag skulle känna, jag tycker om den så som jag trodde jag skulle tycka. Jag trodde att det var, precis som Snöbollar Och Apelsiner är för mig, en bok där när man precis har avslutat sista sidan bara vill börja om från början och aldrig sluta igen. Men istället känner jag att jag behöver fundera. Inte på om boken var bra eller inte, utan mer på andemeningen bakom den. Du som läser det här kanske inte har någon aning om vad någon av böckerna jag pratar om handlar om, så jag ska fylla in lite. Vi börjar med Snöbollarna.
Snöbollar Och Apelsiner handlar om en familj från Storbritanninen som flyttar till en liten gård på Mallorca och försöker bygga upp en liv där med att odla apelsiner. Under resans gång så träffar de på många underliga och roliga människor (min favorit är Jordi, jag kan verkligen se honom framför mig med allt svärande och hur kan hittar på egna ord). Boken är fylld till bredden med humor, god mat och den får en att själv vilja flytta till sitt eget Cas Mayoral och ha en apelsinlund.
Jag har precis avslutat en bok som jag hade väldigt höga förväntningar på, nämligen Lyckan, Kärleken Och Meningen Med Livet. Kanske hade jag tillochmed FÖR höga förväntningar på den. Missförstå mig inte, det är en fantastiskt bra och inspirerande bok men den var inte som Snöbollar Och Apelsiner. Innan jag började läsa den så trodde jag att den skulle sno förstaplatsen lätt och helt utan tvekan men.. nej. Jag kände inte som jag trodde jag skulle känna, jag tycker om den så som jag trodde jag skulle tycka. Jag trodde att det var, precis som Snöbollar Och Apelsiner är för mig, en bok där när man precis har avslutat sista sidan bara vill börja om från början och aldrig sluta igen. Men istället känner jag att jag behöver fundera. Inte på om boken var bra eller inte, utan mer på andemeningen bakom den. Du som läser det här kanske inte har någon aning om vad någon av böckerna jag pratar om handlar om, så jag ska fylla in lite. Vi börjar med Snöbollarna.
Snöbollar Och Apelsiner handlar om en familj från Storbritanninen som flyttar till en liten gård på Mallorca och försöker bygga upp en liv där med att odla apelsiner. Under resans gång så träffar de på många underliga och roliga människor (min favorit är Jordi, jag kan verkligen se honom framför mig med allt svärande och hur kan hittar på egna ord). Boken är fylld till bredden med humor, god mat och den får en att själv vilja flytta till sitt eget Cas Mayoral och ha en apelsinlund.
Lyckan, Kärleken Och Meningen Med Livet (orginal titeln Eat, Pray, Love tycker jag är mycket bättre så jag använder nog den istället bestämmer jag) är en bok om en kvinna i 30-årsåldern som inser att hon inte är lycklig. Hon skiljer sig och hoppar rätt in i ett rebound-förhållande som inte är bra och bestämmer sig till sist för att ta ett år åt sig själv, för att hitta sig själv. Hon börjat med 4 månader i Italien för att lära sig att njuta (Eat), 4 månader i Indien för att lära sig att meditera, finna Gud och harmoni (Pray) och 4 månader på Bali för att lära sig att hitta balansen i livet med hjälp av medicinmannen Ketut. På Bali lär hon sig, däremot oplanerat också att älska igen (Love). Varje del i boken har något speciellt med sig som slår lite extra hos mig, men som sagt det är en bok som kräver en funderare efteråt och i det stadiet är jag nu.
Hon hittar tillsist det hon söker, balans och inre frid. Och det är någonting som jag själv inte har hittat. Jag tror inte på någon Gud och jag kommer nog aldrig tro på någon heller, men jag skulle vilja lära mig att slappna av, på riktigt liksom. Men jag vill inte behöva leva i ett ashram i Indien för att lära mig det. Jag vill kunna koppla bort mina tankar ett tag om dagen bara och ha en stund i tystnad. Och nu menar jag riktig tystnad. Jag vill lära mig att kontrollera mina tankar och kunna stänga av dem när jag vill. Kanske jag ska söka på YouTube efter en instruktionsvideo? Googla det? Eller så kanske jag helt enkelt ska sätta mig ner på en trasmatta och bara.. försöka. Kanske jag ska prova sättet som Ketut sa till Liz i boken? "Sätt dig ner och meditera. Inga mantran finns, bara sitt ner, blunda och le. Du ska le med ansiktet och sinnet. Du måste le ända in i levern, Liz."
Kanske det är just så man ska göra? Le ända in i levern? Det är nog kanske det man ska prova ändå.
