Mupphuvud

Och vad är det för intressant som har hänt i mitt liv då, kan man ju fråga sig. Det senaste är att jag har legat på sjukhus. Det började med att jag skulle göra ett allergitest mot acetylsalicylsyra (jäklarns vilket ord!) och det visade sig ju att jag var ganska så ordentligt allergisk mot det. Så en massa mediciner, dropp och lite adrenalin senare så fick en skakis liten tjej åka hem. Man skulle ju kunna tro att det var det men min kropp fick för sig att få ett rebound dagen efter. Så kvällen slutade på akuten med ännu mer mediciner och jag fick sova över natten på observationsavdelningen. Tydligen så är det ganska ovanligt med sånna där rebound-reaktioner, men det förvånar mig inte att det skulle hända mig. Varför inte liksom? Jag tror inte på att livet ger en mer än man klarar av och tydligen så klarar jag av en jädrans massa grejer.

Det enda kruxet var att jag skulle träffa specialist doktorn igår innan jag fick gå hem, men hon var upptagen med annat fram till kl 15 vilket betydde en hel dag extra på sjukan för mig. Men det var bra ändå för efter frukosten så började det igen. Nässelutslag, kliande, känslan av att ha feber.. Inte det roligaste och jag fick ännu mer medicin. Slutsatsen av alla mediciner och allt som hände gjorde att jag sov hela dagen, det var också det enda sättet att kunna kontrollera kliandet. För er som inte har upplevt att det kliar på ens kropp så mycket som det gjorde förstår inte. Inget illa menat, men jag kliade mig så jag blödde i sömnen och det går inte att förklara känslan av att vilja slita av sig huden för att det aldrig slutar.

Men en släng mediciner till och ett recept på lite anti-histamin och jag fick åka hem.
Natten som var nu har däremot varit konstig. Jag har sovit sådär, vilket ändå är ganska förståligt, men vaknade flera gånger utan att veta var jag var och kuta till toan i tron om att jag hade fått mens och hela sängen var blodig. Var det så? Nej. Men jag hoppas att allt blir som vanligt igen nu snart. När veckan är över så behöver jag inte äta varken mer kortison eller anti-histamin och kan börja mitt liv som vanligt igen. Bara att nu vet jag att jag inte ska äta acitylsalicysyra. För detta är inte ett äventyr som jag gärna ger mig ut på igen.

Jag kan inte prata. Här hemma är det ganska skönt för jag behöver inte säga något. Jag kan bara dra mig undan lite diskret och vara själv. Nice..!

Men hur ska jag kunna prata med pojkvännen som är 60 mil bort och inte har träffat på snart fyra veckor? Att han är sämst i världen på att smsa eller ens vara medveten om att han har en telefon som någon kanske skriver till underlättar ju inte.

Åh, jag vill inte vara sjuk.. Det passar inte in i mitt schema.. I helgen var jag tvungen att jobba på mitt projektarbete med flickorna, men det kunde jag inte så dom var tvungna att göra det utan mig och bara det får mig att känna mig dum. Visst, jag kan inte rå för att jag blir sjuk men ändå. Dom gör en massa, jag gör inget.. Känner mig som den där snyltaren i gruppen som ingen vill vara med, fast jag vet att det inte är så.

Och på måndag ska jag sätta mig i bilen och köra till Stockholm. Tack och lov att pappa ska med så kan kan ta över när jag känner mig döende, annars vet jag inte riktigt hur det ska gå.

Allt detta är nog ett resultat av 100-dagars firandet. Gud, vad jag skrek och sjöng och dansade. Träningsvärken i låren sitter fortfarande kvar och det var tre dagar sedan.. Men satan vad kul vi hade det!

Fantastiskt duktiga människor jag har fått träffa och jag har fått träningsscheman till händerna, knäna och till när jag badar. Enda problemet är att mina knän inte stannar på sin plats så jag har fått dom tejpade så här otroligt vackert! Men mindre ont gör det så det spelar ingen roll :)

Tvätt maskinen är på som gör att hela huset vibrerar och skakar vilket förvärrar min befintliga ägglossning som dödar mig. Det gör så ont och jag är så förbannad. Varför? Ingen anledning.

Jag hatar ägglossningar. De är helt ologiskt planerat av naturen att jag ska vara som mest fertil nu. Om någon skulle varit här och ens tagit på mig hade jag velat hugga av den armen. Men om jag ska vara helt ärlig tror jag inte att det skulle vara särskilt suget på den manliga sidan heller, men tanke på hur bitchig jag skulle vara.

"Vi gör henne som mest fertil när hon har som ondast, är surast och bara vill gömma sig under täcket"

Bra planerat vännen, bra planerat.

Frukost? Nja, varma koppen iaf. Det stod på förpackningen att den skulle smaka broccoli och ost men jag tycker det mest smakar gammal tåbira.

Jag har en sån där dag när man är irriterad på allt idag. Igår så (laddade jag hem) lånade jag av en "kompis på internet" en massa musik som jag har blivit beroende av. Och vad hände när dom spelas upp efteråt? Halva jävla låten är borta för att det hackar så mycket!

På onsdag har jag prov också i samhällskunskap. Lokal- och globlekonomi. Pluggat? Inte ens öppnat boken. Orkar jag bry mig? Inte ett skit.

Kankse ska prata med läraren och säga att killen jag var ihop med i nästan två år blev kär i en annan. Jävla mansgris.

Jag säger som Sara. Fuck-fuckety-fuck.

Jag äter iallafall, inte lika mycket som vanligt men ändå.

Jag sitter inte ensam och dricker för mig själv, än. Tvingar inte heller någon annan att komma hit och dricka med mig så jag känner mig mindre misslyckad.

Jag gråter floder känns det som ibland. Som nu, och ni som känner mig vet att med tårar kommer fruktansvärt mycket näsblod som rinner ner i halsen som man tror att man kvävs. Eller spyr. Idag spydde jag inte.

Jag orkar inte saker. Disken står på bänken sen i måndags, hunden får inga jätte promenader, jag orkar inte plugga och jag orkar verkligen inte packa upp sakerna som jag har lyckats flytta ifrån lägenheten.

Jag gör ingenting om dagarna. Bokstavligt talat. Och jag tycker att jag mår ganska bra, tills han smsar.

Man ska sträva efter "perfektion" men man ska absolut inte uppnå det. För nejnej, då kommer hela landet-lagom och går till attack.

Jag säger nu inte att det här har råkat ut för mig, men jag vet att det är så här verkligheten ser ut. Vart man än tittar så är det tips om hur man ska kunna gå ner i vikt, förbättra sexlivet eller se yngre ut än vad man är. Vad hände med verkligheten och att man duger som man är?

Fine, man ska tänka på sin vikt men inte på ett sånt här sett. Jag har aldrig träffat en riktigt överviktig person, men säkert två tredjedelar av de personerna som man lär känna tycker att dom är det. Eller bara tycker allmänt att de är tjocka fastän de inte är det. Hur sjukt är inte det egentligen?

Det är samma med sex. Verkligeheten är inte som på film, eller som i porr heller för den delen. Så varför har alla denna prestationsångest?

Sanningen är att människan är ett djur och en av de mest grundläggande drifter vi har är sexdriften. Det betyder att alla vet hur man gör instiktivt. Sen kan vara bättre eller sämre, men alla kan ändå. Verkligheten är inte en film och man ska inte må dåligt bara för att den inte är precis som i filmen heller.

Det finns nog ingenting som är fulare än män och kvinnor som gör ansiktslyft eller använder botox. Bara för att man blir äldre och kroppen ändras så behöver man inte klä sig som en jävla påse nötter och sluta bry sig. Nej, man ska älska det. Man behöver inte klä sig som en gammal bull-momma så fort man passerar 50-strecket.

När jag blir äldre önskar jag att jag blir som min farmor. Hon tar hand om sig själv och ser snygg ut fast hon är pensionär. Helt jäkla underbart.

Det är så skönt att inte behöva tänka på fakturor som ska betalas och medans andra funderar över hur de ska ha råd med balklänning och studentklänning så har jag det redan kirrat! Skor och hela köret, tillochmed studentmössan. Allt är klart och betalat!