Mupphuvud

Jag tror att i alla förhållanden så finns det en sorts övergångsperiod när man måste börja fundera på vad man verkligen vill och om det roliga har tagit slut. I min hjärna snurrar tankarna om det hela tiden och jag kan inte komma på ett bättre svar på frågan än att göra det jag vill just nu och att inte göra det som jag tror skulle vara bra om en månad, två månader eller ännu längre. Jag vill göra det som känns rätt idag även om det verkar fel imorgon.
Kärlek är inte lätt, att vara med någon är inte lätt och det är klart att man måste jobba på att få saker att funka. Det finns inga sagolika slut i verkligheten, inga "och så levde de lyckliga i alla sina dagar." För hur kul skulle det vara egentligen? Jag vill inte vara lycklig jämt, det skulle bli tråkigt. Jag vill bråka med dig, men jag vill bara bråka ibland, sällan. Du är min bästa vän och jag kan inte tänka mig mitt liv utan dig just nu så varför skulle jag göra som andra säger och ta slut på det? Jag vet att jag skulle ångra mig och ligga vaken om nätterna med tårar i ögonen och inte våga att be om förlåt.
Jag kanske inte vill leva resten av mitt liv med dig så som det är, men jag vill ändå vara med dig mest av allt just nu. Jag vill aldrig bråka så här mycket mer, och jag vet att det krävs att jag anstränger mig för att det ska bli så. Men du måste försöka lika mycket du med.

Det är bara våran egen osäkerhet som gör att vi blir osams. I mina ögon duger du och det måste du inse, precis som jag måste inse att jag duger i dina ögon.