Mupphuvud

Jag åker tillbaka hem idag med bror. Halle-fucking-lujah! Jag har aldrig känt mig så.. unwanted på länge. Jag åkte ner för både min och eran skull. Ni sa att ni ville träffa mig så mycket ni kunde, men jag antar att det var mest prat. Jag har inte känt mig hemma här på flera dagar nu och det betyder väl bara en sak. Jag hör inte hemma här, men helt ärligt så vet jag inte vart jag hör hemma heller.
Jag vet att jag har förändrats, men det har ni med. Jag vill verkligen inte växa ifrån er, inte efter så kort tid heller, men det kanske just är som Jim sa; om det är så att ni växer ifrån varann så är nog det oundvikligt och det känns ju bara dumt om du ska försöka stoppa det. Ingen kommer må bättre av det.
Och helt ärligt så har han rätt, även fast jag inte vill.
Det enda jag kan tänka på nu är att jag vill hem. Hem till mitt rum, mitt hus, mina vänner och till den där kramen som han har lovat mig (och ja, det är en stor grej han kramas typ aldrig!).

Min hjärna känns just nu som överkokt spagetti och min hals som taggtråd. Hälsokur, here I come! Jag ska rensa mitt huvud (känner någon en sån som driver djävulen ur ens huvud. Heter det typ exorscist..?) och bli frisk. Jag vill inte ha det som det är nu. Jag klarar fan inte det mer.

Jag saknar och längtar efter er; Jim, Sandra, Hanna och Hanna. På måndag är det vi igen. Be afraid, be very afraid.. Ni gör mig glad.